Det är svårt att plugga (och göra allt annat) när man har tankarna på långa armar, Sundbyberg och hjärtan som dunkar. Försöker anstränga mig i vardagen och le och intala mig själv att allt är som vanligt. Bara för att övertyga mig själv sätter jag på nostalgisk musik, ritar glada gubbar i dagboken och ler mest hela tiden. Men allt är verkligen inte som vanligt. Allt är på väg till baka till exakt som det var förut. Och jag kan inte hjälpa att jag får sådana otroliga lyckorus samtidigt som jag tynar bort inuti och stirrar in i väggen. Jag älskar mitt förgångna lika mycket som jag hatar det så innerligt. Men om allt hade varit perfekt hade jag aldrig varit den person jag är idag, men jag hade dock aldrig behövt dränkas i så mycket mörker som jag har idag.